Wolf Association Sweden
WAS

Varg & Fakta

VARG

Vargen är ett rovdjur, djur har finslipats i generationer i balansen mellan rovdjur och bytesdjur. När den senaste istiden hade släppt sitt grepp om Skandinavien, för ungefär 10 000 år sedan, kom vargen till våra trakter.

Vargen var en gång i tiden världens mest spridda däggdjur, som förekom norr om Nordamerika och Eurasien. Vargen tenderar att ha svårt att anpassa sig till mänsklig påverkan av habitat. Vargar är sämre på att anpassa sig till en expanderande civilisation än tex coyote (prärievarg). Dessutom har förföljelse av arten påverkat populationsminskning.

Trots att vargen inte riskerar utrotning, så är lokala populationer fortfarande hotade. Ett hot mot dessa utgörs av genetisk utarmning på grund av fragmentariserade populationer. Människan har isolerat fickor med små populationer som då drabbas av inavel. Studier har visat att reproduktionstakten hos vargar är starkt kopplad till genetisk mångfald.

Vargen var utspridd över Europa under 1700 talet men utrotades i mellan och Nordeuropa på 1800 talet. Den största populationen finns nu i Ryssland, Polen och Balkan. Spridda populationer finns i Portugal, Spanien, Grekland och Italien. Naturlig återetablering förekommer även i Frankrike, Tyskland, Finland, Norge och Sverige.

Enligt Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga livsmiljöer som medlemsländerna har skrivit på så verkar arten generellt stabil. Men inte överallt. Bristande acceptans, ofta pga oro för attacker mot boskap, konkurrensen om klövviltet för jägare samt löshundsjakten. Jakttryck och illegal jakt är de främsta faktorerna som begränsar den europeiska vargstammen.

Vargen finns även i Mellanöstern, Arabiska halvön, Indien, Kina och Mongoliet i mindre spridda populationer.

Vargens utbredningsområde sträckte sig tidigare från stora delar av Nordamerika till norr om Mexico City. Kanada och Alaska har bestånd med tusentals individer som är i utmärkt biologisk kondition. Vargen har expanderat till Rocky Mountains sedan 1970-talet, söderut till Montana, Washington, Idaho och Wyoming. Den har även introducerats i Yellowstone National Park och Apache National Forest.

Vargen i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa, vid skuldran 80 centimeter höga och med en cirka 50 centimeter lång svans. Dessa vargar väger upp till 80 kilogram. De minsta finns på Arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt.

Pälsens färg varierar väldigt mycket. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga medans i de arktiska regionerna är mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos.

Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10–12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är inte större än en större hunds.

Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna.

Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit.

Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens, men hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande.

Socialt beteende
Ibland påträffar man ensamma vargar i naturen men den vanligaste levnadsformen är flocken eller familjegruppen som man idag föredrar att kalla den. Vargens flock består av föräldraparet (alfa-djuren), deras årsvalpar samt tidigare ungar. Antalet beror på födotillgången. I Sverige är ett normalstort vargrevir mellan 75 000 och 200 000 hektar.

Vargar ylar för att samla flocken (oftast före och efter jakt), för att varna (speciellt vid lyan), för att lokalisera varandra under dåligt väder eller i obekant terräng och för att kommunicera över stora avstånd.

Ylandet är för att sammankalla flocken för att döda ett byte är långt och mjukt. När de förföljer byten är ylningen högre och vibrerar mellan två toner. När de närmar sig bytet kombineras ett kort skall och ett yl. Ensamma vargar undviker oftast att yla i områden där det förekommer andra flockar. Vargar från olika geografiska områden kan yla på olika sätt. De europeiska vargarna har ett mer förlängt och melodiskt ylande än de nordamerikanska vargarna, vars ylande är ljudligare och har starkare betoning på den första stavelsen.

Jakt och föda
Hjortdjur, är det primära. Älg, rådjur och ren är de viktigaste bytesdjuren i Skandinavien ingår också bäver, hare, vildsvin och grävling.. I Nordamerika lever vargar främst på hjortdjur, bison och ren. Vanligen riktar vargen sina attacker mot gamla och sjukliga byten samt mot ungdjur. Större byten biter den först i magen och mindre byten kan dödas genom ett bett i huvudet eller skuldran. I närheten av människor faller även boskapsdjur, tamkatter och tamhundar offer för vargar. Unga vargar tar insekter (särskilt skalbaggar) som föda. I perioder med mindre tillgång till föda äter vargar även kadaver och biologiskt avfall. Vargen är en ren köttätare, men kan äta bär och gräs för matsmältningens skull.

Enligt aktuella forskningar behöver en varg 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en individ två kilogram per dag men det finns även längre perioder där vargar hungrar. En fullvuxen varg kan äta 8-9 kg kött under en dag men vanligen äter den bara 2,5 till 6 kg.

Vid en svensk studie utförd av SLU viltforskningsstationen i Grimsö är ett antal vuxna vargar från tio olika revir märkta med GPS-sändare studerades vargens sommarjakt i detalj. Det framgick att 96 % av biomassan bestod av älg. Av 199 vargdödade kadaver var 148 älgar, 9 rådjur, 5 bävrar, 10 grävlingar, 6 harar, 20 fåglar (främst orre och tjäder) samt en kalv från nötboskap. Av älgarna var 133 kalvar och 15 ettåriga älgar.

En annan predationsstudie visade att 43% av rådjursstammen inom ett revir dödades under vinterhalvåret.

Fortplantning
Parning sker i februari–mars och de 5–6 ungarna föds i en lya efter 65 dygn. Det är endast alfahonan som löper och får ungar. Unga vargar är könsmogna först vid två års ålder, men fortplantar sig i allmänhet inte förrän under sitt tredje levnadsår, och kan stanna hos föräldrarna fram till dess. Äldre ungdjur hjälper föräldrarna vid uppfostran av yngre ungdjur. När ungvargarna blir könsmogna lämnar i de i allmänhet flocken och letar efter eget territorium.

Valparnas utveckling
Vid födseln väger de ca 500 gr och är, blinda, döva, mörkpälsade, har små öron, runda huvuden, ”trubbig” näsa, liten eller ingen lukt, de är oförmögna att styra egen kroppstemperatur, motoriska kapacitet begränsad till att långsamt krypa, främst med frambenen och att suga och slicka, har en bra känsla för balans, smak, och kan gnälla och skälla, diande ungar fodrar fyra eller fem gånger om dagen i perioder om tre till fem minuter.

I genomsnitt honor ökar tikar drygt kilot. och hanarna ca 1,5. per vecka för de närmaste fjorton veckorna. Denna gång är känd som ”period av maximal tillväxt.”
Övergångsperiod – från att öppna ögonen förrän under 20 – 24 dagar
• 2 veckor – ögonen öppna och är blå vid 11-15 dagar, men visionen är dålig och de kan inte uppfatta former förrän veckor senare, mjölk framtänder närvarande (15 dagar) och kan börja äta små bitar av kött som de av vuxna; börja stå, gå, morra och tugga, först nu högfrekventa försök till ylande.
Socialisering Period – från 20 – 24 dagar fram till ca 77 dagar
• 3 veckor – börjar visas utanför lyan och leka nära ingången, hörsel börjar (~ 27 dagar, öron börjar resa sig, ~ 31 dagar, öron är upprätta men med topparna som vippar ner), hörntänder och premolar tänder närvarande.
• 4 veckor – Väger 5-6 kg, tillväxt av vuxna hår runt näsa och ögon, börjar ta konformation av vuxna med oproportionerligt stora fötter och huvud, högfrekventa yl blir starkare, mamman kan gå ut i timmar på jakt. Dominans- och slagsmåls spel börjar.
• 5 veckor – successiv avvänjning börjar. Kan följa de vuxna upp till en mil från idet.
• 8 veckor, oproportionerligt stora fötter och huvud.
• 8-10 veckor – Vuxna överger lyan och flyttar ungarna till rendezvous plats, avvänjningen är klar, ungarna livnär sig på mat från vuxna, vuxna håret blir synliga på kroppen.
• 8-16 veckor – Ögon växlar gradvis från blått till gult-guld.
Juvenile period – från 12 veckor till könsmognad
• 12 veckor – Börjar med att följa med vuxna på jakt en kort stund och går tillbaka till rendezvous plats av sig själva.
• 3,5 månader – ”period av snabb tillväxt (14-27 veckor)” börjar: valparna öka med cirka 1,3 kg. per vecka för de kommande tre månaderna.
• 4-6 månader – Mjölk tänder ersätts, vinterns hårbeklädnad blir uppenbar.
• 6 månader – Valpar börja följa med vuxna på jakter, valp utseendet nästan omöjliga att skilja från vuxna.
• 7 månader – ”period av långsam tillväxt (27-51 veckor)” börjar: tikvalparna ökar med cirka £ 0,07. per vecka och hanvalparna kommer att öka cirka £ 0,4. per vecka, ungarna börjar följa med flocken.
• 7-8 månader – Aktivt börjar jaga.
• 1 år – epiphyseal brosk sluts, som markerar slutet av skelettets tillväxt.
• 22 månader – Sexuell mognad

En vargflock är en familj
En vargflock är nästan alltid en familjegrupp med ett föräldrapar, det s k alfaparet, och deras valpar. Ungarna föds i början av maj och en kull består oftast av 4-6 ungar. När valparna är knappt ett år vandrar de flesta iväg för att hitta ett eget hemområde och förhoppningsvis en livskamrat. Det händer dock att en eller flera ungvargar stannar och hjälper föräldrarna att ta hand om den nya valpkullen under ytterligare något år.

För människor som traditionellt varit jägarfolk, t ex Nordamerikas indianer, är vargen beundrad för sin skicklighet att jaga, och kallas ”Brother Wolf”. Känslan av brödraskap har också förstärkts genom likheten med hur ”den vite mannen” har behandlat vargen och Amerikas ursprungsbefolkningen.

Vargen är fridlyst i Sverige
När vargen fridlystes i Sverige, så sent som 1966, fanns det bara ett fåtal djur, troligen färre än 10, kvar. Efter en trevande start under 1980-talet har vargen i Skandinavien börjat återta sina gamla jaktmarker. Ett stort bakslag för vargen i Sverige var när regeringen i januari 2010 gav klartecken för licensjakt på arten. Vargens möjligheter att överleva idag beror på om vi människor vill dela med oss av livsrum och skogens bytesdjur.

Vargattacker mot människor
Vargattacker med dödlig utgång är ovanliga men förekommer fortfarande, framförallt i Indien. I modern tid i västvärlden har få säkra fall dokumenterats. Varg med rabies har större benägenhet att anfalla människor och beter sig då helt annorlunda än varg som jagar för födan. En varg med rabies biter ofta många människor vid samma attack, medan jagande varg koncentrerar sig på ett byte.

Det är otroligt lite som är kvalitetssäkrat, och det är enormt mycket som är vinklat. I princip så finns det inga ordentliga sammanställningar som gjorts utan man får leta runt. Ta te.x de två attackerna som hänt i Nordamerika under 2000-talet, den ena är väl dokumenterad men runt den andra så finns det mycket oklarheter. Det är klarlagt att en människa dött men sedan om det handlade om en fallolycka eller eventuellt en björn eller vargattack som dödade råder det delade meningar om. Att både björn och varg varit på kroppen var egentligen det enda som gick att fastställa, men själva dödsorsaken, och vad som förorsakade den råder alltså delade meningar om hos ”experterna”. Och trots det så används fallet ofta som ett exempel på en dödlig vargattack. Det finns mängder med sådana exempel runt klotet. I Indien t.ex så rapporteras ofta helt naturliga dödsfall som varg och tigerattacker eftersom de är så fattiga och kan få ut vad som för dem är stora pengar utifall det sket ett rovdjursangrepp.

Ett annat exempel är i de f.d Sovjetstaterna där det vimlar av flockar med vilda hundar, som titt som tätt dödar både boskap och djur. Det kombinerat med urusla brottsplatsundersökningar och ofta total avsaknad av rättsmedicinska undersökningar utförda av lokala poliser leder ibland till att varg beskylls för det som hundarna ställt till med. Speciellt då ute på landsbygden där de fortfarande i mångt och mycket lever med samma vanföreställningar om vargen som vi hade här förr i tiden.

Att då säga att dessa attacker är fakta blir vanskligt om de inte är kvalitetssäkrade. Däremot kan man säga att vargen är ett rovdjur och att det faktiskt kan hända attacker mot människor även om det är sällsynt att friska vargar dödar människor.

Attacker mot boskap och lösspringande hundar är ofta ( i Sverige) väldokumenterade och kvalitetssäkrade. Många boskapsattacker, främst mot får, beror oftast av dåliga stängsel. Rovdjursavvisande stängsel har visat sig effektivt, men inget är hundra procent säkert. Jakthundar i vargrevir eller där det finns varg är ett risktagande som människan ansvarar för. Vargen följer sin naturliga instinkt att vakta sina revir samt skyddar sina valpar mot inkräktare och ser hunden som ett hot.

Vargattacker i Sverige:
Gysingevargen: Vargen är sannolikt identisk med den vargunge som fångats 1817 och hölls i fångenskap på Gysinge herrgård under flera år tills den kan ha rymt eller kan ha släppts lös. Serien av angrepp startade den 30 december 1820. Under en tre månader lång period angreps 31 människor, vilket resulterade i  9 döda och 15 skadade. De skadade var oftast barn, med undantag av en yngling på 18 år.

Det enda dödsfallet i Sverige i modern tid skedde den 17 juni 2012 då en djurvårdare dödades av socialiserade vargar i fångenskap på Kolmårdens Djurpark.

Visste du att
– mellan åren 1827 och 1839 dödade man i genomsnitt 520 vargar per år i Sverige. Då fanns vargen i alla landskap, utom på Gotland.

Statestik

Antal vargar i Sverige: Utifrån preliminära inventeringsresultat har den totala svenska vargpopulationens storlek beräknats till 172-208 vargindivider i Sverige vintern 2008/2009. Läs mer: Inventeringsrapporter

Utbredning: Vargen finns i Mellansverige, med tätast koncentration i Värmland, Dalarna, Örebro och Gävleborgs län.

Riksdagens nationella mål: Ett etappmål på 20 föryngringar per år, eller cirka 200 individer. Målet för stammens utbredning är att den på naturlig väg sprider sig över landet, men att föryngringar i renskötselområdet begränsas till områden utanför de så kallade året-runt-markerna.

Läs mer: Riksdagens mål för rovdjursstammarna

Hotkategori: Akut hotad (för mer information: sök på varg i ArtDatabanken)

Trend: Den svenska vargstammen befinner sig fortsatt i tillväxt. Vargar är generalister och har mycket lätt för att anpassa sig till olika miljöer. Vi kan därför förvänta oss att vargstammens utbredningsområde utökas både norrut och söderut.

Historik: Vargen återkoloniserade vårt land samtidigt med vildrenen efter den senaste istiden för drygt 10 000 år sedan. Vargstammens storlek har under årens lopp varierat med tillgången på bytesdjur, framför allt klövvilt. De senaste århundradena har variationerna främst orsakats av människan. Skottpengar på varg infördes 1647 och sätten att avliva varg på var många. Under mitten av 1800-talet minskade stammen betydligt. Ett ökat jakttryck i kombination med dålig födotillgång var förmodligen de viktigaste orsakerna till detta. Under den största delen av århundradet fanns dock varg i nästan hela Sverige (Öland och Gotland undantagna). Därefter trängdes vargstammen undan till fjällnära områden i de nordligaste länen.

1965 fanns förmodligen färre än tio vargar i Sverige. Detta ledde till att vargen fridlystes 1966. Under 1970-talet rapporterades sporadiska vargförekomster i Värmland, Dalarna, Härjedalen och angränsande områden i Norge. Dessa följdes emellertid aldrig upp ordentligt. Under 1980-talet skedde minst sex föryngringar i Sverige, men det totala antalet vargar ökade inte nämnvärt då många föll offer för trafik och illegal jakt. Först ett par år in på 1990-talet började tillväxten ta fart på allvar med flera etablerade par och några föryngringar.

Källa: Viltskadecenter, Grimsö Forskningsstation SLU, 730 91 Riddarhyttan.

Fakta om Varg
Idag finns vargen framförallt i Mellansverige. År 2009/10 rapporterades preliminärt 21 säkra föryngringar i Sverige och gränstrakterna till Norge. Därtill fanns 2 osäkra föryngringar.

Etappmål:
20 föryngringar per år vilket motsvarar cirka 200 individer. Därtill har riksdagen angett ett tak på 210 vargar.

Antal föryngringar 2009/2010: 21 säkra föryngringar, 2 troliga.

Finns i dag:
I Mellansverige med tätast koncentration i Värmland, Dalarna, Örebro, Gävleborgs, Västmalands och delar av Västra Götalands län.

Trend:
Vargstammen har tidigare ökat långsamt. Ökningstakten de senaste åren har legat på cirka 1–2 föryngringar, vargkullar, per år. Riksdagen har beslutat att vargstammen ska hållas på en nivå som inte understiger 20 föryngringar och samtidigt inte överstiger 210 vargar. Därför tillåts en licensjakt som ska begränsa stammens tillväxt.

Huvudsaklig föda:
Älg är det viktigaste bytesdjuret. Vargen äter även rådjur, bäver, grävling, ren och diverse mindre däggdjur. De vargar som dyker upp inom renskötselområdet tar ofta renar.

Kontakt: Klas Allander
Källa: Naturvårdsverket

Rädsla för rovdjur
Det finns en utbredd oro för varg och björn hos den svenska befolkningen. Vilka psykologiska faktorer finns bakom detta?

Syftet med projektet är att få fördjupad förståelse av människors rädsla för varg och björn samt att beskriva konsekvenserna av rädslan för allmänhetens reaktion på olika skydds- och förvaltningsåtgärder. Våra tidigare studier visar att människor som uttrycker en hög grad av rädsla för stora rovdjur också är mindre villiga att stödja åtgärder för att bevara dem.

Med utgångspunkt i psykologisk teori beaktar det aktuella projektet både evolutionära och sociala faktorer i rädslan. En enkätstudie av subjektivt upplevd rädsla och acceptans av förvaltningsåtgärder av varg och björn genomförs bland 800 svenskar som bor i rovdjursområden. Data samlas in på fyra orter med dokumenterade skillnader i erfarenheterna av varg och björn. I enkätstudien identifieras 16 deltagare på varje ort som uppvisar olika mönster i sin rädsla. Dessa personer bjuds in att medverka i en laboratoriestudie av psykofysiologiska och beteendemässiga rädsloreaktioner.

Resultaten ger vägledning om hur människors rädsla för varg och björn bör bemötas i det praktiska arbetet med viltförvaltning. Resultaten är relevanta för politiker och tjänstemän som arbetar med rovdjursförvaltning samt för lokalbefolkningen i rovdjursområden.

Via Viltvårdsfonden har mellan åren 2009-2011 tilldelats 1 500 000 SEK för projektet.

Kontakt: Maria Johansson
Lunds universitet
Källa: Naturvårdsverket

Trender i en population illustreras med fördel över perioder om åtminstone tre år. Även om antalet dokumenterade föryngringar av varg i Sverige är färre än föregående år så är tillväxten i vargpopulationen fortsatt positiv för de senaste tre åren.

Antalet dokumenterade vargkullar födda 2011 är 25 jämfört med 28 för 2010, vilket är 12 % färre.

Antal familjegrupper under vintern är 30 för vintern 11/12 jämfört med 28 vintern 10/11 vilket är 7 % fler.

Antal dokumenterade revirmarkerande par är 25 vintern 11/12 jämfört med 23 vintern 10/11 vilket är 9 % fler.

Antal dokumenterade familjegrupper och par under vintern är 55 för vintern 11/12 jämfört med 51 vintern 10/11 vilket är 8 % fler.

Invandring av varg från Finland/Ryssland
Inga nya vargar från den finsk-ryska populationen har upptäckts under inventeringssäsongen.

Den varg av finskryskt ursprung som varit etablerad i Galven-reviret i Gävleborgs län och fått 3 valpkullar (2008, 2009, 2010) har under säsongen 2011/2012 påvisats via DNA i ett nytt revir (nr 61, fig 6) norr om Galven-reviret med en ny partner. Vargen är stationär i det nya området. Den vargtik med finskryskt ursprung som upptäcktes förra inventeringssäsongen har varit stationär i ett revirmarkerande par i Idre men var i slutet av inventeringsperioden 11/12 åter på vandring. Vargen registrerades i mars månad i Västernorrlands län via DNA-analyser av spillning.

Kända finskryska vargar i Sverige samt kända stationära avkommor från den finskryska vargen i Sverige samt en finskrysk varg i Norge (Kynna reviret).

Varg i renskötselområdet
Stationär förekomst

Två revir innehållande var sitt revirmarkerande par, samt ett revir innehållande en grupp om tre vargar (inklusive ett revirmarkerande par) har dokumenterats. I ett av paren ingick en tik invandrad från den finsk-ryska populationen.

Vandringsvargar
Utöver de sju individer som ingick i den stationära förekomsten har ytterligare 9 individer identifierats via kvalitetssäkrade observationer av DNA, GPS positioner eller via skyddsjakt. Fem av dessa identifierades under ordinarie inventeringsperiod för varg, fyra under övrig tid av reproduktionscykeln 2011. Sammanlagt har 16 säkert identifierade individer berört renskötselområdet. Därutöver finns indikationer på fler individer men på grund av vandringsvargars kapacitet att vandra långt på kort tid har det inte varit möjligt att särskilja dessa individer från varandra utan hjälp av DNA prov.

Med reservation för att gränser för renskötselområdet inte är helt fastställda kan siffrorna ovan förändras beroende av gränsdragning.

Döda vargar
Under vinterperioden 2011/12 (oktober-mars) har 20 döda vargar registrerats hos SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt). Av de 20 döda vargarna blev 12 föremål för skyddsjakt, 3 sköts med stöd av 28§, och 5 dödades i trafiken. Därutöver har 2 avskurna GPS halsband återfunnits från sändarförsedda djur, samt finns ytterligare en misstänkt illegal jakt på en sändarförsedd varg.

Vargens utbredning

Vargen var en gång i tiden världens mest spridda däggdjur, som förekom norr om  Nordamerika och Eurasien. Vargen tenderar att ha svårt att anpassa sig till mänsklig påverkan av habitat.Vargar är sämre på att anpassa sig till en expanderande civilisation än tex coyote.

Trots att vargen inte riskerar utrotning, så är lokala populationer fortfarande hotade. Ett hot mot dessa utgörs av genetisk utarmning på grund av fragmentariserade populationer.Människan har isolerat fickor med små populationer som då drabbas av xxcx. Studier har visat att reproduktionstakten hos vargar är starkt kopplad till genetisk mångfald. Isolerade vargbestånd påverkas mycket possitivt redan av allerer från bara en introducerad individ. 

Förutom i Storbritannien och på Irland var vargen vitt spridd i Europa under 1700-talet, men utrotades från alla central- och nordeuropeiska länder under 1800-talet och fram till perioden efter andra världskriget. Den största populationen finns idag i östra Europa, främst i Ryssland och Rumänien, samt på Balkan och i Polen. Kvarlevor av det europeiska vargbeståndet finns i Portugal, Spanien, Italien och Grekland, men vargbeståndet har även återhämtat sig naturligt i flera delar av Europa och återkoloniserat Frankrike, Tyskland, Finland, Sverige och Norge.

Vargpopulationerna verkar generellt stabila eller ökande i flertalet, men inte alla, av de länder som skrivit på Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga livsmiljöer. Begränsande faktorer i medlemsländerna omfattar bristande acceptans (speciellt i områden där vargen har återinvandrat) oftast på grund av oro för attacker mot boskap och hundar, och konkurrensen om viltet för jägare. Jakttryck och illegal jakt utgör de främsta begränsande faktorerna för den europeiska vargstammen.

Informationen kring vargpopulationen i Mellanöstern är liten, förutom i Israel och Saudiarabien. Man uppskattar att det finns 300–600 vargar på Arabiska halvön, som trots att den jagas året runt förutom i Israel, har en relativt stabil population som främst skyddas av att den förekommer i otillgängliga områden som bergen i norr och i de norra och centrala ökenområdena. I Indien är vargen klassificerad som utrotningshotad, och beståndet uppskattas till 800–3 000 individer som finns utspridda i ett flertal isolerade populationer. I Kina och Mongoliet är vargen inte skyddad förutom i specifika reservat.

Vargens utbredningsområde sträckte sig tidigare över stora delar av Nordamerika norr om Mexico City. Idag varierar deras status utifrån land, delstat och provins. Kanada och Alaska har bestånd med tusentals individer som är i utmärkt biologisk kondition. Vargen har expanderat utifrån Kanada till norra Rocky Mountains sedan 1970-talet, och har etablerat sig i söderut till Montana, Washington, Idaho och Wyoming. 1994 infångades vargar från Alberta och British Columbia och introducerades i Yellowstone National Park, där arten varit regionalt utdöd sedan 1930-talet. En liknande introduktion skedde 1998 i Apache National Forest i Arizona

Kanada och Alaska har bestånd med tusentals individer som är i utmärkt biologisk kondition.

Vargen har Alaska, Kanada och Östeuropa och är ungefär 160 centimeter långa, vid skuldran 80 centimeter höga och med en cirka 50 centimeter lång svans. Dessa vargar väger upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt.

Pälsens färg varierar väldigt mycket. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos.

Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10–12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är inte större än en grå– eller jämthunds.

Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer ”lugna” (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta ”fot i fot”. De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar.

Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit.

Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens, men hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande).

Ekologi

Socialt beteende

Ibland påträffar man ensamma vargar i naturen men den vanligaste levnadsformen är flocken eller familjegruppen som man idag föredrar att kalla den. Vargens flock består av föräldraparet (alfa-djuren), deras årsvalpar samt tidigare ungar. Antalet beror på födotillgången. I Sverige är ett normalstort vargrevir mellan 75 000 och 200 000 hektar (det vill säga drygt tio kvadratmil i genomsnitt).

Vargens ylande går oftast inte att skilja från större hundars ylande.

Varghanars ylande sträcker sig en oktav och slutar i en djup bas med betoning på ”O”, medan honor producerar en modulerande nasal baritonton med betoning på ”U”. Valpar ylar nästan aldrig men årsungar producerar en sorts ylanden som slutar i hundlikt gläfsande.

Vargar ylar för att samla flocken (oftast före och efter jakt), för att varna (speciellt vid lyan), för att lokalisera varandra under dåligt väder eller i obekant terräng och för att kommunicera över stora avstånd.

Vargars ylande kan under vissa förhållanden höras över en yta av 130 km2. Ylningen har en grund frekvens på mellan 150 och 780 Hz, och omfattar upp till 12 harmonierande övertoner. Tonhöjden är oftast konstant eller skiftar mycket subtilt, och kan ändra riktning upp till fyra eller fem gånger.

Ylandet för att sammankalla flocken för att döda ett byte är långt och mjukt. När de förföljer byten är ylningen högre och vibrerar mellan två toner. När de närmar sig bytet kombineras ett kort skall och ett yl. När vargar ylar tillsammans tenderar de att harmoniera varandras olika toner.

Ensamma vargar undviker oftast att yla i områden där det förekommer andra flockar. Vargar reagerar inte på ylandet under regnigt väder eller när de är mätta.

Vargar från olika geografiska områden kan yla på olika sätt. De europeiska vargarna har ett mer förlängt och melodiskt ylande än de nordamerikanska vargarna, vars ylande är ljudligare och har starkare betoning på den första stavelsen. Studier med playback-uppspelning visar dock att ivarjefall nordamerikansk varg reagerar på europeisk vargs olika typer av ylningar.

Andra läten

Vargars övriga läten, utöver ylning, brukar delas upp i tre kategorier: morr, skall och gny. Skall har en grundfrekvens på 320–904Hz, och yttras vanligtvis när en varg blir uppkrämd. Vargar skäller inte lika kraftfullt eller länge som hundar men skäller några gånger innan den drar sig tillbaka ifrån en uppfattad fara.

Morrningar har en grundfrekvens på 380–450Hz, och yttras mest vid kamp om mat. Valpar morrar vanligtvis också när de leker. En variant av ylningen följs av ett högfrekvent gnyende läte vilket förebådar en attack. Gny förknippas annars situationer av oro, nyfikenhet, undran eller intimitet som hälsningar, matning av valpar eller lek.

Vargen och människan
Kulturhistoria

Bild

Romulus och Remus med varginnan.

I grekisk mytologi berättas att Zeus i vargskepnad tillbads i ArkadienHYPERLINK ”http://sv.wikipedia.org/wiki/Varg”[38] Roms grundare, enligt myterna, Romulus skall, tillsammans med sin tvillingbror Remus, överlevt tack vare en varginna. Enligt den nordiska mytologin hade Oden de två gråvargarna Gere och HYPERLINK ”http://sv.wikipedia.org/wiki/Gere_och_Freke”Freke i sitt följe.

Etymologi

Det ursprungliga ordet för varg på svenska är ulv. Varg är ett så kallat noanamn, det vill säga en omskrivning för att slippa kalla djuret vid dess rätta namn. På andra germanska språk finns de med ulv besläktade orden ”wolf” på engelska och tyska. På urgermanska hette varg ”wulfaz”, men i nordgermanska språk har w i början av ord fallit bort när det följts av o eller u. Ordet varg betydde ursprungligen dråpare eller strypare. På medeltidssvenska betydde ”vargher” våldsverkare (jämför det gamla juridiska begreppet varg i veum)

Andra noanamn på vargen är gråben, tasse eller den gråe. Förmodat vargrika vildmarker har ofta kallats tassemarker.

På wiktionary anges dock, att vargen även på fornnordiska hette vargh, och enligt engelsk wikipedia hette vargen på oldpersiska ”varka”, på nutida persiska ”gorg” och på det nordiranska språket mazandarani ”varg”, precis som på svenska. Detta är knappast en tillfällighet, men källor och möjliga etymologiska samband uppges ej.

Status i världen

Enligt den Internationella naturvårdsunionen klassas djurarten varg som globalt livskraftig. Några populationer både i Nordamerika och i Europa anses dock vara hotade enligt de bedömningar som vissa skall ha gjort. I stora delar av vargens tidigare, eller nuvarande, utbredningsområde, jagades eller jagas, arten aktivt. Vargen skall därför ha blivit utrotad i en del länder, bland annat i Storbritannien och Tyskland, men den håller på att komma tillbaka i Tyskland.

I andra länder minskar populationen av varg avsevärt, och vargen har blivit fridlyst i flera stater.

Varg som sällskapsdjur

I bland annat USA förekommer varg som sällskapsdjur. Dessa är födda i fångenskap. Vargar anses vara mer svårdresserade och mer skeptiska mot att lyda människor än vad hundar är. Valparna måste tas från sin mor tidigt, annars anpassas de inte till att leva med människor.

Enligt svenska artskyddsförordningen (SFS 2007:845) får vildlevande rovdjur inte hållas som sällskapsdjur. Även hybrider mellan tamhund och vildlevande hunddjur är förbjudna att avla fram, importera, hålla och handla med. Motsvarande lagstiftning finns i många länder i Europa.

 

 

 

Translation

SvenskaEnglishNorskDeutschDanskSuomiFrançais
by Transposh - translation plugin for wordpress

Kategorier

Arkiv

Döda vargar 2016

Sverige; 42 stycken

Uppdaterat 2016-12-30

Licensjakten. 2 jan-15 feb. 13 stycken
Jakten i Dalarna avslutad den 20/1-16

Dalarna/Lövsjöreviret
7/1. 1Hane
6/1. 2 Hanar
3/1. 2 Hanar + 1 Tik
2/1. 1 Hane

Gävleborg
Jakt avblåst. 6 vargar skjutna
9/1. 1 Hanvarg +1 Tik
8/1. 2 Tikar + 1 Hanvarg
5/9. 1 Hanvarg

Norge; 6 st
Finland; 78 st (Licensjakt 2016 19 st)

Döda vargar 2014-15

2015
Sverige; 71st
Norge; 13st
Finland; 48 st
Uppdaterat 2015-12-31
( 142 Skandinaviska vargar dödade i år)

SKYDDSJAKT JÄMTLAND>
> 3 vargar skjutna, 15/2
> 1 varg skjuten, 24/2
LICENSJAKTEN 2015
45 vargar !!
10 vargar skjutna i Värmland, område 1. 28/1
14 vargar skjutna i Värmland, område 2. 28/1
12 +1 vargar skjutna i Örebro, 1/2
4 vargar skjutna i Dalarna, område 1. 28/1
4+1 vargar skjutna i Dalarna område 2. 28/1
2 avräknade p.gr.av sakbbangrepp

Totalt: 45 döda vargar under jakten t.o.m 1/2 -15

3 st. misstänkt jaktbrott. 5, 7 januari 2015

Tatalt 2014. 48 Stycken

2013 > 33 st. + 14 st. Norska
2012 > 56 st. (+ 5 ofödda)
2011 > 40 st.
2010 > 60 st.

Se sidan; Sammanställning döda vargar som ni hittar under Menyn "VARGEN"

Hur många vargar behöver vi ? Linda Laikre

For every fallen wolf by Louise du Toit

Song for fallen Wolves , Sweden 2016 by Rik Bakker

Vargmanifestationen i Sthlm 7/3 2015

All original content on these pages is fingerprinted and certified by Digiprove